Första gången jag körde Engelbrektsturen och jag är glatt överraskad över banan. Mer stig än jag trott och kuperingen gjorde att det blev utslagsgivande. Men nu har jag åkt dem fem första deltävlingarna i långloppscupen och blivit femma alla gånger. Dem första gångerna var jag helnöjd med att vara femma, men nu känns det nästan lite jobbigt.....
Började skriva på det här inlägget igår, men hade inte tid att skriva klart. Nu när jag fått lite distans till tävlingen och funderat över vad var det som hände egentligen när tävlingen avgjordes sista milen. Jo vi var fem man i gruppen. Calle Friberg, Magnus Darvell, Lars Bleckur, Johan Landström och Jag. När det var ca 10 km kvar i en lång stigning fick jag släppa ca 50m till övriga och hade rejält jobbigt. Lyckades ändå ansluta och kunde åka lite snålskjuts därbak ett tag. Sen efter att Landström tagit sin förning och Calle gick upp ville inte Darvell eller Bleckur gå med utan lämnade lucka. Calle körde på i lagom takt och luckan bara ökade. Jag förstod ingenting...,förstår inte varför dem andra som hade lite pulver kvar inte ville vara med och fightas om segern. Jag anser att dem gjorde bort sig, dem skänkte bort segern på tok för lätt. Men det är min syn. Tycker det börjar bli lite väl mycket räv och rackar spel ibland. Kanske börjar bli lite för gammal för det här....
Provade att köra tävlingen utan langning. Startade med en flaska på 0,7 liter och försökte ta vatten vid dem
ordinarie vätske depåerna. Kan säga att det räckte inte riktigt, men funkade ändå hyfsat. Lite fult av tätgruppen nån gång, när dem såg att jag släppte nån meter för att dricka lite....då stöter dem för att man ska få kämpa lite extra för att ta sig tillbaka. Ja ja, det är tydligen så man gör nu för tiden......
Nej, nu laddar vi för Cykelvasan, då kör vi en annan taktik...,tydligen finns det inget vett och etikett nå mer.
Hej hopp!!!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
